Kolonisäsongen kör igång på riktigt. Jag tvättar kökstaket som har en del mögel. Ytligt bara och rätt lätt att få bort men många skarvar är det, lite kämpigt att jobba uppåt och fingrarna blir kalla.
Jag flyttar om lite och försöker göra det till mitt. Känns dock lite svårt att stöka om för mycket med tanke på mamma.

Vi sätter potatis mamma och jag. Ett par veckor senare är det dags för frösådd.
Jag får ett par tomatplantor av grannen. Hon hade många olika sorter och jag fick välja fritt.
Har länge stört mig på ogräset som växer mellan stenarna i kanten på en rabatt och försöker rensa där.
Vi köpte ny gräsklippare och trimmer samt en ny parasollfot för mammas födelsedagspeng. Foten står stadigt, tror den vägde 35 kilo eller nåt liknande.

Njuta måste man oxå göra. Frukost i det gröna, glass och härliga kaffestunder. Nån enstaka grill.
Jag sover där några nätter och det känns bra, är inte rädd.
Grannarna mitt emot vinkar på kvällningen som för att visa att jag inte är ensam.
En annan granne frågar om jag ska sova kvar då hon sett att det lyser. Ovant kan tänkas då mamma och Lasse mestadels bara var över dagen.
För mig är det tjusningen, att vakna upp och äta frukost ute, daggen i gräset och solen som värmer. Jag hoppas jag så småningom kan ordna så katterna kan vara där med mig i längre perioder eller bo nära så det blir lätt att gå hem och mata dem.

Tulpaner i alla möjliga varianter och färger, en del vackrare än andra. Vi satt så många lökar men resultatet blev lite magert. En del kom inte upp alls.
Dillpionen känns inte supervanlig även om jag sett den lite här och var, så den är jag rädd om. Pionen är förstås ingen nysatt lök utan en gammal växt som funnits länge på kolonin.

Det virkade överkastet från Nora passade så perfekt på bäddsoffan i stugan. Det fina tvättfatet är svintungt och hade kunnat slå av benet på mig när jag råkade trampa så det vippade upp på vaden, smärta! Men så somrigt och fint, saknas bara en liten kommod att ha på toan.

På Storgatan fortsätter balkongarbetet och vi kan inte utnyttja den. Ett duvpar byggde bo över en helg och honan ruvade. Även om det blev skräpigt gjorde det ont i hjärtat när byggarna bar ned boet och paret storögt undrade vad som hände.
Missarna får förstås inte heller gå ut och följer nyfiket både duvorna och bygget.